Start Kaunisvaaras utveckling fram till året 1967. Skrivet av Paul J. Niemi Den första nybyggaren i Kaunisvaara är Hans Mickelsson Wänkkö fr. Pajala född 1741. Han kallades för Laukka el. Laukka-Hannu. Öknamnet fick han av att han ständigt flyttade från en plats till en annan. Från Pajala flyttade han år 1770 till Liviöjerfvi, (än idag finns där en åkerplätt som kallas för Laukka-pelto), år 1789 till Lahtis i Sattajärvi och c:a år 1798 hit till Kieksisvaara-Kaunisjerfvi som Kaunisvaara då kallades för. Detta namn har byn haft ända fram till 1835, varefter Kaunisvaara-namnet blivit till. Laukka-Hannus första pörte har bränts upp av någon illasinnad person, sannolikt som hämnd för att Laukka Hannu bosatte sig inom Kieksisvaaras jakt- och fiskemarker och således gjorde intrång i andras hävdvunna rättigheter. Laukka-Hannu hade ingen ”laglig” rätt att bygga bostad här utan det blev sonen Johan som fick nybyggar-papper och sålunda laglig rätt till att bo och bygga här. Laukka-Hannu var gift och hade fem barn vid flyttandet hit. Hans hustru hette Ella Johansd. f. 1740. Barnen voro: 1. Maria f. 1766 i Pajala, utvandrat till Norge år 1789. 2. Michel f. 1769 19/3 i Pajala, utvandrat till Norge år 1816. 3. Israel f. 1774, bodde en tid i Ohtanajärvi men emigrerade till Norge. Gift år 1800 med Maria Persd. F. 1775. Barn: Fredric f. 1798, Eva Stina f. 1800, Ulrica f. 1803. 4. Johan f. 1775 25/5, även han var en tid i Norge men återkom och bosatte sig här i Kaunisjerfvi, varvid Kaunisvaara fick sin första bebyggare med laga rättigheter. Johan dog år 1837. 5. Ulrica f. 1777 i Sattajärvi, utvandrat till Norge år 1816. 6. Elias f. 1780 i Kaunisvaara, utvandrat till Norge år 1816. Laukka-Hannus hustru Ella Johansd. har dött här år 1826 hos sin son Johan. Hannu själv for till Norge år 1816 (som 70-åring) och har dött dit. Hans vandringslusta gjorde att han måste bort till andra platser för att söka bättre och bättre trots att han var en gammal man. Även om skatten var låg efter våra bedömningar, var dock skatten i alla fall hög för den som långa tider fick klara sig utan pengar. Detta förklarar väl deras kamp för brödet, eftersom de ofta fick göra ”utflykter” till Norge på skidor för att fiska och sedan återvända hem med sina fångster på ryggen och i släde som dom drog efter sig. Inga vägar fanns dåförtiden, allt som behövdes i hemmet måste bäras eller dras i slädar och pulkor. Mjölmattor (säckar av något slag som med mjöl vägde c:a 120 kg.) fick bäras hit från Pajala. Man har hört talas hur dom ibland slagit ”vad” vem som orkade bära mjölmattan utan att vila sig mer än en gång under färden från Pajala. Detta vilande brukade ske på Jupukka-berget, för att sedan fortsätta igen. De färdades på s.k. spångvägar (spångvirke av runda trädstammar) som sedermera ordnades till av företagsamma nybyggare och bönder. Över Kaunisjoki (Majava-joki som bäcken då kallats) fick man vada över, ty broar fanns ej och de s.k. bockbroar (trädstammar vilande på bockar å ömse sidor av bäcken) spolades i regel bort av högvatten, särskild under vårtid då snösmältningen fick bäcken att svämma över. Vår- och hösttider var besvärliga perioder då man saknade vattentäta skor och måste i snösörja och vatten vada över bäcken och vattnet räckte ända till midjan och däröver. Än idag kan man på flera ställen skönja spångar och spår där våra förfäder fått slita sig för sitt hem och sin familj, när de buro sina varor och förnödenheter från Pajala där affärer fanns redan då. Pajala känner man ända från år 1600, Juhonpieti från år 1606, Erkheikki och Huuki omkr. år 1660 och likaså är Kieksisvaara rätt gammal. Därför är förskjutningen av ägorna norrut så markanta, ty de äldre byarna har beslagtagit slåttermarkerna (ängarna) och jaktmarkerna i den ordning de kunnat göra detta. Kaunisvaara har Erkheikkis och Kieksisvaaras ägor in på sina knutar och har fått tränga sig åt Aareavaara-hållet, ty Aareavaara är yngre än vår by. Den första nybyggaren där har förresten varit en Kaunisvaara-född, vilket ni ser längre fram. De s.k. skalkvarnar har varit minst 350 år sedan och sålunda har sådana ej funnits i Kaunisvaara. Handkvarnar däremot har använts även här t. ex. under krigstiden 1918 och något tidigare då brödsäd fick malas för hand. Under värsta krigsårens nödperiod fanns det dock förbud mot malandet, ty varje kornförråd hos bönder och nybyggare inventerades och beslagtogs. Många gömde dock något av säden och malde dessa till brödmjöl, men detta måste ske nattetid och utan att någon iakttog. Påträffades sådant indrogs brödkorten omedelbart. Många fick dryga ut sin brödranson med ärtmjöl av vilket bröd gräddades, efter att själv ha malt sin ärtranson. Själv har jag ätit ärtmjölsbröd under första världskriget, vilket smakade beskt. Minnen från barndomsåren med fattigdom och armod som daglig gäst i familjer med stora barnskaror är outplånliga. Varannan söndag fick man en liten smörklick att breda ut på brödet med tummen (bordsknivar fanns ej). Filbunke som delades i åtta fält, var en annan högtidlig ranson som gavs någon enstaka söndag under året. När man var liten och klen jämfört med andra syskon, rann ofta filransonen på den andras fält och man fick bli utan såvida mor eller far ej hjälpte med delandet på heder och samvete. Ofta var de borta på söndagen i bönemöten som dåförtiden hölls i tur och ordning i gårdarna och då var man ofta värnlös mot sina större syskon. Start